|
|
| |
Adam vaknar |
| |
af Carsten P. Schale © 2001 |
| |
|
| |
|
| |
Badvattnet var lagom varmt, ljusen tända och vinet uppkorkat. Adam smekte den lugna stålseggen och drev långsamt in i dvala. Ögonblicket, som han så länge förberett sig på, var inne. Alla böcker fanns i en container och manuskripten var uppbrända. Breven var skrivna. Just då sparkades balkongdörren in med förfärande kraft samtidigt som ett ursinnigt oväsen spikade sig in genom glipan ut till hallen. Det enda Adam hann tänka var att syrendoften var ovanligt stark.
Det var fascisten som anförde styrkan in i den belägrade lägenheten. Efter honom följde Ullman och Dante. Ett par snabba handgrepp senare låg Adam nedtryckt i någon slags bil på väg mot vem visste vad. På ögonlocken flimrade några rader från Stefan George förbi. De kraftiga krängningarna erinrade om en fisketur med Oswald ute på Björkö. Doften av rent linne och något stickande starkt. Röster och rörelser som på bilbanan på Liseberg när han var liten. Svärta. En glänta där det sista han såg var Ikaros på väg mot solen.
Adam var vacker där han fridfullt låg nedbäddad i en säng på Lillhagen. En gardin vajade lätt i vinden. Talet runtomkring honom var dämpat och porlande. En läkare hade nyss mumlat sig in och ut ur rummet. Det vilade en sakral stämning över det vita rummet.
Något var det. Något som stämde.
Äntligen. |
| |
|
| |
|
| |
 |
 |
|
